Tänk er situationen att någon puttar till ett mycket dyrbart kristallglas. De står och väger mellan att antingen ramla och krossas i tusen bitar eller vippa tillbaka och bara vara lite omtumlad efter händelsen, i sämsta fall bara slå en liten flisa på kanten. Vilket hur som helst skulle vara bättre än att bli krossad. Själv kan du bara betrakta de som sker. Du är för långt borta och kan endast avakta på håll. Du drar ett djupt andetag och hoppas på de bästa. I ögonvrån får du syn på en retlig liten unge som är nyfiken på att testa gränserna. Barnet börjar blåsa mot glaset, nyfiken på att se fall det bara är en liten pust som gör att allt går käpprätt åt helvete, inte de? Då gör vi lite hårdare... Du kan hinna stoppa barnet från att försöka en gång till en aning hårdare. Men du kan inte hjälpa fall skadan redan är skedd....

Jag känner för att dunka huvudet hårt i väggen och glöma enhel del... För de man inte mins har inte hänt? Eller funkar världen så. Jag får väll hoppas att jag lärt mej tills nästa gång helt enkelt...