Jahap... Då var man tydligen med i DN:s söndags bilaga i går!

Även fast jag numera har en man att äkla mig med i år blir det en Alla hjärtans dag i vanlig anda. Jag fick inte ens chansen att vara äklig som alla andra eftersom denne man just nu befinner sig i SydAfrika. Villket han uppenbarligen tyckte verkade som en mer lämplig plats att fira denna högtid. Va ska man säga? Han valde nog rätt. Vem vill äkla sig med mig denna dag, inte jag.

Detta år kommer fortlöpa i stil med alla andra år, förutom att jag inte går i skolan och att jag gjorde misstaget att säga ja till att jobba ovetande om vad jag skulle behöva utstå denna dag för att den nämns med ett "hjärta" i mitten.
Min dag kommer börja snart med en träningsrunda i skogen. Jag har redan varit uppe tidig och ätit en stadig frukost i form av pringels och coca-cola som jag började med att tröstäta redan i går. Det gäller att börja tidigt för att kunna känna sig riktigt missorabel och hatad. Sedan ska jag väll hem och fräscha upp mig, utan någon mening, för att träffa Johanna(om jag hinner). Sedan ska jag till mitt kära jobb och se alla äkliga par kladda på varandra. Jag jobbar på restaurang som servitris. Finns det något mer opassande om man avskyr kletande par som slickar varandra i ansiktet??! Jag tror nog inte det!

Mitt näst sista stopp för kvällen blir hem till Linn och äta middag och äklas över alla nykära äkel man sett under dagens lopp. Det ska ätas en trött pasta följt av en hel hög av flottiga chips, godis och läsk medens man i tysthet grämer sig om att man är så äklig att ingen vill ha med en att göra denna dagen. Samtidigt ska man försöka skryta för alla om hur många roser man fått (även om det bara är valfläsk från socialdemokraterna, ros som ros) för att inte verka mest missorabel och äklig. Sen blir det väll hemfärd till en kall och ensam säng. Om jag har riktigt tur kanske jag får med mig Karro som hemsläp.

Såhär äklig lyckas nog inte många vara Innan ett joggingpass.




Glad alla hjärtans dag, eller vad fan man säger.

Jag är nog lite bitter, i år igen....

Jag är sjukt seg sen igår. Jag som bara hade tänkt vara hemma och ta de lungnt men i stället vart de äventyr på hög nivå. Men de va kul. Jag hade faktiskt jävligt kul så jag ångrar inte att jag lät Sabina dra med mej på nattliga äventyr. I går var ingen dag att dockumentera. Bara att minnas, därför finns de inga bilder.

Idag så blir väl livet en dimma igen antar jag. Min älskade vän Karolina fyller ju 19 år nu på måndag, så nu ska vi ut och köra järnet idag igen. Jag kommer krypa hem sovandes. Jag känner verkligen det, men jag har ju en hel vecka att vila upp mig på. Man fyller ju bara 19 en gång och den här dagen kommer aldrig åter. Är inte de skäl nog för att tagga?! Lev livet.

Vilken jävla dag alltså! Förstår (!?!!!) Inte folk att man kan vara ute på en onsdag... Och att man lika gärna vill ta sig hem på en onsdag som på en fredag.

Och de värsta är nog att jag aldrig lär mej! Varje vardags natt tror jag att en buss, tunnelbana, helikopter nånting ska komma och ta mej hem även efter klockan ett. Detta har aldrig hänt. Men jag kommer fortsätta vänta... Felet är nog att jag aldrig fått sitta där och vänta till kl 6 när allt börjar gå igen. Jag har på något sätt klarat mej undan varje gång.